det måste vara som ett slags kortslutning, eller som den där hisnande känslan när man tittar ner långt uppifrån och känner att man måste hoppa; nu gör jag det, nu gör jag det allra värsta som finns, och sedan behöver jag aldrig mer vara rädd för det.

Inger Edelfeldt – Juliane och jag
(eller boka som desperat treng verje mot si eiga framside)